Sagan om människan

Folke Günther
artikel för tidskriften Ekologik våren 1996

Hur det hela började

I Snorres Edda berättas hur Oden och hans bröder en dag fann två spirande träd vid namn Ask och Embla på stranden. De löstes från jorden och fick blod, rörelseförmåga, förstånd, vilja, fantasi och ande. De fick bo på världsträdet Yggdrasils grenar.

Från detta par härstammar allt folk på jorden.
Yggdrasil
var en jättelik ask som växte ur avgrunden - Ginnungagap. Bortsett från dess jättelika dimensioner var det skapat som vilket träd som helst, med breda grenar som smalnar av utåt. I likhet med många andra skapelseberättelser finns en djup visdom i denna bild.

Människan lever på världsträdets grenar.

Åt två håll är grenarna begränsade. Går man över gränsen faller man ner i Ginnungagap och är ohjälpligt förlorad.
Åt två håll kan man röra sig. I den ena riktningen blir världsträdets gren hela tiden smalare och risken ökar för att falla ned i Ginnungagap. I den andra riktningen blir underlaget bredare och stabilare och människan kan leva och frodas utan att särskilt bekymra sig om trädets form.

Det viktigaste är alltså i vilken riktning man rör sig. Det senaste seklet har vi rört oss ut mot grenens spets och känner att den börjar svikta under oss. När vi nu har kommit så långt ut att vi börjar skönja dess gränser och se dess ände samlas vi till möten i Stockholm och Rio och diskuterar — ja, just det — bärkraftighet.

Det finns naturligtvis många bud om hur man skall bära sig åt. En del hävdar att det i själva verket inte är något problem alls. Fortsätter vi bara i rask takt ut mot grenens spets kommer guden Marknar att visa vägen över bron Bifrost som skimrar i alla regnbågens färger.
Andra hävdar att problemet bara är en definitionsfråga — vad menar vi egentligen med ‘avgrund’?
Åter andra hävdar att om vi bara står still och inte rör åt oss något håll alls så kommer problemet att lösa sig. Problemet är bara att det är så svårt att låta bli att röra sig, och att situationen knappt blir bättre om man står kvar på samma punkt.
För att klara sig ur svåra situationer måste man försöka komma underfund med riskerna. Det lönar sig inte att springa om man inte vet åt vilket håll.

De två stigarna mot Ginnungagap

De mest omedelbara riskerna är att vi faller över grenens kanter. Åt ena hållet leder en stig som heter Ständig Tillväxt eller Ränta På Ränta. Följer vi den hamnar vi i Ginnungagaps glödheta källa Muspelhem. Det innebär en säker undergång eftersom stigen Ständig Tillväxt är en saga skapad av svagsynta för svagsinta.
Den som följer den stigen finner att av värmen blir hetta, drycken dränker och maten kväver. Vi har alla behov, men ingen har behov som ökar med en viss procent om året, varje år, i all framtid.

 

Vägen mot Ginnungagap är J-formad.

Ständig tillväxt och bibehållbarhet är oförenliga.

Åt andra hållet leder en stig som heter Något Ur Intet eller Det Kommer Mera.
Följer vi den störtar vi ned i Ginnungagaps kalla källa Hvergelmer i landet Nifelhem. Denna stig är i sin begynnelse förvillande lik Ständig Tillväxt, men man vet vilken väg man är inne på när man passerar Avfall, och senare Rörets Ände.
Kommer man ända fram till det gyllene och inbjudande tornet Gratis Energi är slutet nära. Där inne sjunger en drake som slukar allt och alla. Den har en särskild smak för teknikflummare och tanklösa.

Grenens riktning

Vi förstår fort att ingen av stigarna Ständig Tillväxt eller Något Ur Intet leder till landet Bibehållbarhet, utan leder till Ginnungagap.
Vi förstår också att det är omöjligt att vara på två ställen samtidigt. Vi kan inte både beträda stigen Ständig Tillväxt och vägen mot Bibehållbarhet.

Återstår två tänkbara riktningar. Vi kan följa grenen ut längs huvudvägen Business As Ususal mot dess spets där asken Yggdrasils gren börjar svikta och vi börjar se olika utländska namn på orterna: Climate Change, Ozone Depletion, Global Warming och, mot slutet, Diversity Loss.
Då vet vi att grenen är nära att knäckas under vår tyngd.

Vi kan också följa grenen in mot dess breda bas. Med tanke på alternativen finns det ju inte heller särskilt mycket att välja på. Det är det enda hållet Bibehållbarhet kan ligga åt (eller, som orten kallas av personer som har svårt att översätta engelska; Bärkraft eller Uthållighet). Vi vet ju att följer vi något av sidospåren faller vi ned i Ginnungagap, och då finns det inget mer att hoppas på. Vägen ut längs Business As Usual verkar också på sikt riskfylld och farlig. Att klamra sig fast på en liten kvist med uppbjudande av sina sista krafter låter ju inte som en inbjudande framtidsutsikt.

Mot grenens bas

Frågan är bara hur vi skall hitta vägen. Vi måste använda vårt förstånd för att avgöra åt vilket håll grenen blir stadigare och på så sätt kan låta oss få utlopp för vilja, fantasi och ande.
Vi vet att vår existens står på en biologisk grund. Asken Yggdrasil, eller Jorden om vi vill, är ingen klump vilken som helst som vi råkat hamna på av en slump.
I själva verket är den ett självreglerande, biologiskt system som både har frambringat oss och hela tiden förser oss med det mest nödvändiga av allt för vår existens: vatten att dricka, mat att äta, en luft som innehåller omkring 21% syrgas (vore det 25% skulle vått trä brinna, vore det 18% skulle så stora varelser som människor inte kunna stå upp), ett klimat som håller sig omkring 16° (i stället för omkring 250° som det borde vara med tanke på avståndet från solen).
Det är inte bara så att det är detta system som har frambringat oss som ett slags sentida experiment, utan det är också detta system som i varje sekund utgör basen för vår fortsatta existens här.
På samma sätt som i våra kroppar vår konstanta kroppstemperatur, vår bibehållna gasbalans, vårt pH-värde på nära 7,4 och vår blodsockerhalt hela tiden är en nödvändig förutsättning för existensen av våra celler.
Vår kropp är ett självreglerande biologiskt system, och den består av våra celler samtidigt som den är en nödvändig förutsättning för dem. Cellens funktion måste inte bara vara i samklang med kroppens, den måste också bidra till kroppens funktion.

Annars händer på sikt ettdera av två saker: Antingen går kroppen under eller så går onyttiga eller skadliga celler under. Båda alternativen är väldigt dåliga som strategi för överlevnad om man är en cell.
På samma sätt har det globala systemet utvecklats. Delarna är nödvändiga för helhetens funktion samtidigt som helheten är en nödvändig förutsättning för delen.
Vill vi hitta vägen mot Bibehållbarhet måste vi alltså söka efter vägar där vi ökar de ekologiska tjänster som är nödvändiga för vår existens, inte minskar dem. Helt uppenbart är ju också att det inte är särskilt bra som det är just nu. Det är bara djupt naiva och/eller brottsligt okunniga personer som tror att världen är oändlig.
Från sådana kan man få höra sånger om ständig tillväxt, att en bil går längre på en full tank om man betalar mer för bensinen, att lagrade energiråvaror alltid kommer att vara billiga, eller att vi kan hålla på att gräva fosfor ur gruvor hur länge som helst.

Vägen mot Bibehållbarhet

På vägen till Bibehållbarhet passerar vi en ort som heter Närskalighet.
Där lär vi oss att det är lättare att ta hänsyn till och anpassa sig till det som vi ser och umgås med dagligen.
Där lär vi oss också att det är lättare att återföra restprodukter till en åker som ligger nära, än det är till en som ligger hundratals mil bort.
Där får vi också se att man kan få saker av varandra utan att samtidigt byta pengar.
Ovant för oss är att folk på denna plats använder uttrycket ‘vi’ snarare än ‘jag och dom’.


När vi passerar orten Kretslopp får vi lära oss att även härifrån finns en farlig stig som leder till Något Ur Intet. Den stigen heter Från Vaggan Till Graven. Går man längs den tror man att man fortfarande befinner sig i Kretslopp för att man använder en sak flera gånger innan man slänger den.
Risken är trots allt inte så stor att man hamnar i Ginnungagap på detta sätt, för det finns en väg tillbaka tii Kretslopp från denna stig som kloka människor slår in på så fort de ser den.
Den vägen heter Från Vaggan Till Vaggan.
Grenen blir bredare och stadigare när mer biologiskt material bär upp den.
Vi passerar åkrar som skyddas av vindskyddsplanteringar. I dessa planteringar finns ett myllrande djurliv, och i diken och dammar. I deras mitt är vattnet klart, för växternas rötter har renat det innan det kommit ut i vattendraget. Säden växer bättre när den är skyddad för vinden, så det går ingen nöd på människor som bor i dessa områden. Vindskydden består i viss mån av fruktträd och bärbuskar som föder de bofasta och ger oss vandrare kost på vägen.

När vi närmar oss landet Bibehållbarhet möter vi en svår passage: en bro över Ginnungagap som bär det långa namnet Dematerialiserad Utveckling.
Bron är så beskaffad att alla ting man bär över den blir tyngre och tyngre ju längre man kommer, så även en lätt börda kan få bron att brista innan man är över.


Vid brons fäste står sju kistor ur vilka man däremot kan ta med sig så mycket man vill. Det man tar med sig ur dem blir bara lättare när man går över bron. På kistorna står: Medkänsla, Identitet, Deltagande, Skapande, Insikt, Lättja och Frihet.