Livsmedelssystemet: Samverkande lösningar för miljö, ekonomi och minskad sårbarhet. 
 
 
 
 
 
 
 
Anförande vid KSLA,
Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien
19/4 1995 
Publicerad i K. Skogs-o. Lantbr. Akad. Tidskr. 134:6, p. 41-49 
Folke Günther 
Fil. lic. 
Institutionen för Systemekologi, NRM, Stockholms Universitet Avdelningen för Humanekologi, Lunds Universitet 
   

                                                                                                                                  
   
Det sårbara jordbruket 

Jordbrukets huvuduppgift har under det senaste halvseklet förändrats från att förvalta ett markområde till att driva en högt specialiserad industri, där det främsta målet är ett gott ekonomiskt resultat. För samhället, i betydelsen befolkningen, kan emellertid inte ett gott ekonomiskt resultat för jordbruket vara det primära och långsiktiga målet. Här är i stället målet att för en överskådlig framtid få mat på bordet. En konflikt mellan dessa mål kan lätt urskiljas. 

Skör befolkningsbas 

Den ekonomiska utvecklingen har lett till att en mycket liten del av befolkningen (1992 0.68%, 58 775 personer (SCB, 1994)) arbetar inom det livsmedelsproducerande jordbruket. Detta leder till att kunskapsbasen om livsmedelsproduktion har koncentrerats till en mycket liten del av befolkningen, något som är olyckligt ur sårbarhetsperspektiv, men också för att den allmänna förståelsen för jordbrukets verksamhet och jordbrukarens speciella förutsättningar minskar. 

Den jordbrukande befolkningen har bland de längsta årsarbetstiderna. 1990, hade jordbrukare med jordbruk större än 20 ha i medeltal 2 413 årsarbetstimmar. Jordbrukare med mer än 20 mjölkkor arbetade 3266 timmar om året (vägt medelvärde för alla besättningsstorlekar) (SCB 1994, Tab. 3.11), att jämföra med det normala heltidsarbetsåret på 1680 timmar. Jordbrukarens arbetsår är 43% respektive 94% längre. 

De verksamma inom jordbruket är också de som har bland de lägsta lönerna för sitt arbete. Standardtiden för jordbruksarbete var 1991 135 miljoner timmar (Lantbruksekonomiska samarbetsnämnden, Jordbruksverket 1992:5). Den totala nettoinkomsten i jordbruket var samma år 2 500 miljoner kronor (SCB 1994). Beräknar man ur dessa siffror medelinkomsten per timme blir den 18,51 kr. Då är räntan på eget kapital satt till 0%. 

Gängse ekonomisk teori indikerar att människor kommer att välja verksamheter där de får så stor ekonomisk ersättning som möjligt för det insatta arbetet. Man skulle därför kunna vänta sig att efterfrågan på jordbruksarbete kommer att bli allt mindre. Att detta inte redan skett kan i stor utsträckning bero på psykologiska och ideella faktorer. Frågan är bara om en så viktig del av ett helt folks välbefinnande som maten på bordet kan tillåtas vara beroende av en liten folkgrupps idealitet och strävan efter att få fortsätta med sitt arbete trots tydliga ekonomiska signaler. 

Synen på jordbruken som ett företag bland andra har, tillsammans med ökande kostnader för insatsprodukter och minskad ersättning för de producerade varorna (Fig. 1), lett till en specialisering till få produkter från varje jordbruksenhet, nämligen det man kan producera i så stor volym som möjligt med lägsta möjliga insatser. 

   

                                                                                                                                 
   
 
Fig. 1 De minskade marginalerna mellan avräkningspris och kostnaderna för insatsvaror kan vara en förklaring till jordbrukets specialisering under de senaste decennierna. Under samma period har konsumentpriset för mat ökat. 
Infrastrukturberoende 

Jordbruket har dessutom, liksom många andra industrier, genom sin specialisering kommit att hamna i ett mycket stort beroende av en fungerande infrastruktur för transporter av insatsvaror, maskiner och underhållskapaciet, liksom av transporter av jordbruksprodukter från jordbruksenheterna till de industrier som skall omvandla produkterna till matvaror för försäljning i affärerna. Denna infrastruktur har också specialiserats och fått allt färre noder. Färre och större jordbruksenheter har kommit att bli betjänade av allt färre och större serviceenheter (Fig. 2). För samhället har denna utveckling betytt att systemet har blivit alltmer skört, vilket leder till ökad sårbarhet. Om en serviceenhet slås ut är det inte säkert att de andra kan ta över deras funktion, eftersom de då skulle bli överbelastade. 

   

                                                                                                                                                          
   
 
Fig. 2 Strukturella förändringar i den svenska livsmedelssektorn 1961 - 1993. Samtidigt som jordbruksenheterna har blivit större och färre har och serviceenheterna blivit färre. 
Mellan jul och nyår 1984 inträffade i Enköping en smärre olycka i ett ställverk för elförsörjningen från Norrland. En reparatör tappade en skiftnyckel, varvid en kortslutning uppstod som slog ut ställverket för en liten tid. Eftersom det var mitt i vintern var de andra huvudledningarna från Norrland kraftigt belastade, och den extra belastningen gjorde att dessa överbelastades. Elförsörjningen till hela sydvästsverige slogs ut. Det tog tre dagar innan den kunde återställas helt. En skör situation liknande denna föreligger sannolikt på många håll också inom jordbrukssektorn. 

Energiberoende 

I likhet många andra industrier har mekaniseringen inom jordbruket, liksom framställningen och transporter av insatsvaror och produkter, lett till ett starkt beroende av att priset på drivmedel för dessa processer är lågt jämfört med det pris konsumenterna i slutledet kan betala för produkterna, och för all framtid kommer att vara det. Den typ av livsmedelsförsörjning vi har byggt upp bygger alltså på antagandet att fossila bränslen också i fortsättningen kommer att vara billiga. Detta antagande verkar knappast troligt mot bakgrund av att de verifierade råoljetillgångarna (DOE, 1993) räcker omkring 35 år med den prognostiserade förbrukningen och att konstant ökande energiinsatser är nödvändiga för fortsatt oljeutvinning (Cleveland, 1991), vilket betyder att energiutbytet inom oljesektorn hela tiden minskar. 

   

                                                                                                                                                               
   
 

Fig. 3. För ett enskilt hushåll är mathanteringen den största enskilda posten för energianvändning. Här finns också den största besparingspotentialen.

   

                                                                                                                                          
   
För samhället skulle det därför vara önskvärt att jordbrukets beroende av billig och ändlig energi minskade. 

Som tidigare nämnts måste en starkt utbyggd infrastruktur tas i anspråk för att jordbruket över huvud taget skall kunna förse landets befolkning med mat. Detta innebär inte bara ett beroende av att denna infrastruktur verkligen skall fungera, utan också av att energi finns tillgänglig för dess funktion, eftersom den är synnerligen energikrävande. Försiktiga beräkningar tyder på att för varje energienhet mat som kommer på bordet krävs det omkring tio energienheter insatta ute i samhället i form av hantering och distribution (Booz, 1976; Leach, 1976; Olsson, 1976; FAO, 1977; Hall & al., 1986). Detta innebär att en familj om fyra personer behöver en energiinsats på omkring 40 000 kWh per år för att få mat på bordet! (Fig. 3) Om denna energiinsats skulle kunna minskas till hälften, skulle den totala energianvändningen i landet kunna minskas med omkring 40 TWh. Som jämförelse kan nämnas att ett kärnkraftsaggregat producerar omkring 5 TWh el per år. 

Växtnäringsämnen 

Eftersom lantbruket bygger på ständig export av biologisk produktion är det också beroende av en speciell typ av insatsvaror, nämligen växtnäringsämnen för att kunna bygga upp de biologiska produkterna. De viktigaste av dessa är kväve och fosfor. Priset på det förstnämnda är starkt kopplat till energipriset, eftersom det utvinns ur luftkväve huvudsakligen med hjälp av fossila bränslen. Det sistnämnda är också kopplat till energipriset genom att utvinningen och förädlingen till växtnäringsämne är en energikrävande process, och att det kräver långväga transporter. Det är också känsligt genom att tillgängligheten på brytbara tillgångar är relativt begränsad (c:a 130 år med nuvarande utvinningstakt, Smil, 1990; Günther, 1995). När de lättast brytbara tillgångarna är uttömda blir man hänvisad till tillgångar av lägre grad och sämre brytbarhet, vilket leder till att ökade energiinsatser är nödvändiga. Detta i en situation där energi kan förväntas vara allt dyrare. 

Vill man försäkra sig om en varaktighet i försörjningen vore det därför väsentligt att försöka åstadkomma en återvinning av växtnäringsämnen mellan jordbruk och befolkningscentra. Detta behov förstärks ytterligare av att det i dag typiska systemet för hantering av fosfor i avloppsreningen leder till en anrikning av detta växtnäringsämne runt tätorten, på omkring en hundradel av den jordbruksyta där jordbruksproduktionen sker. Denna kontinuerliga anrikning leder så småningom till läckage. Med ökad anrikning kommer dessa läckage att öka tills de blir av samma storlek som importen till dessa områden. Avloppsreningssystemet har då omvandlat tidigare punktformiga utsläpp från tätorterna till likstora diffusa (Günther 1993, 1994). 

Ekologiska tjänster 

Jordbruket har dessutom förändrats i en riktning där många av de funktioner som tidigare erhölls från de lokala ekosystemen, som kvarhållande av växtnäringsämnen, pollinering, förekomsten av predatorer på skadeinsekter, en för mikrolivet gynnsam markstruktur, tillgängliga förråd av grund- och ytvatten etc., har kommit att utarmats. Jordbruket har därigenom blivit alltmer beroende av externa och energikrävande tjänster för att ersätta dessa, om de ens kunnat ersättas alls. Så länge det omgivande samhället kan ersätta detta utan avbrott och utan att dess ekonomiska krav slår igenom på matpriset, märks inte denna utarmning av lokala ekologiska tjänster. Skulle detta inte längre vara fallet, hamnar jordbruket i stället i en situation där dess funktioner svårligen kan upprätthållas. Ur samhällets sypunkt vore detta katastrofalt. 

   

                                                                                                                                              
   
Problemsammanfattning 

Samhällets grundläggande behov av att befolkningen har en kontinuerlig och jämn tillförsel av mat har kommit att hotas, bl.a. av följande typer av sårbarheter: 

· Behov av en ständig tillgång på billig energi från ett ändligt förråd 

· Behov av en ständig tillgång på billiga växtnäringsämnen från ett annat ändligt förråd. 

· Behov av en osannolik uthållighet av en mycket liten del av befolkningen mot låg lön och långa årsarbetstider. 

· En nodifierad och grovmaskig underhållsstruktur för jordbruket. 

· En starkt energikrävande infrastruktur för transport, förädling och hantering av jordbruksprodukterna innan de kommer fram till matborden. 

· En sannolik drastisk ökning av energipriset. 

· Utarmning av den underhållskapacitet som de omgivande ekosystemen har för jordbruket. 

Det är oförenligt med varje form av ansvarsfullhet att låta denna situation fortgå eller förvärras, särskilt i beaktande av de allt större sannolikheterna att något av dessa `livsmedelsförsörjningens beroenden' inom överskådlig framtid skall kunna bli kritiskt eller överbelastas. 

   

                                                                                                                                                        
Möjliga lösningar 

En klok strategi skulle vara att redan i dag, då samhället ännu har `styrfart', inrikta livsmedelspolitiken på att så långt det är möjligt bemöta och minska de ovan nämnda sårbarheterna. Jag vill till en början skissera hur denna sårbarhet skulle kunna minskas i princip och i mikroskala. Därefter skall jag ta upp hur förändringar av den skisserade typen skulle kunna implementeras i meso- och makroskala 

. 

Fig. 4. Växtnäringsmässigt står ett hektar balanserat jordbruk i jämvikt med 5-8 personer. 

En människa utsöndrar omkring 0,7 kg fosfor per år, varav omkring 0,6 kg föreligger i urinen. Urin och (komposterade) fekalier från 5-8 personer står alltså i jämvikt med förlusterna i form av matvaror exporterade från ett hektar (Fig. 4). Långväga transporter av detta visar sig emellertid bli mycket dyra (Günther, 1994b), varför den bebyggelse som levererar detta lämpligen bör ligga så nära jordbruket som möjligt. 

Mikroskala 

Ett jordbruk är starkt beroende av fungerande transporter av insatsvaror för produktionen till enheten. De viktigaste av dessa är djurfoder och gödselmedel. Om allt djurfoder produceras på samma jordbruksenhet som djurproduktionen sker, och gödsel från djuren används optimalt för gödsling av de egna arealerna, kommer jordbruket ändå att förlora 3-4 kg fosfor per hektar och år (Granstedt & Westberg, 1993) . Därtill kommer en förlust på omkring 0,3 kg fosfor som direkt läckage (Brink, 1979) Kväveförlusterna kan möjligen kompenseras genom ökad odling av baljväxter, men förlusterna av fosfor (samt kalium och mikronäringsämnen) kan inte kompenseras på detta sätt, eftersom de inte föreligger i lufthavet. Dessutom är fosfor som tidigare nämnts ett problem när det förekommer i avloppsvattnet. Kan denna fosformängd återvinnas från en någorlunda närbelägen bebyggelse, skulle båda dessa problem vara lösta. 

   

                                                                                                                                                      
   
Kan den bebyggelse som levererar restprodukter som gödningsmedel för jordbruket också vara densamma som mottar en stor del av jordbruksproduktionen öppnar sig intressanta ekonomiska möjligheter. Jordbrukarens avräkningspris är i dag ofta 25-30% av priset för motsvarande vara i konsumentledet. Högst några procent av avräkningspriset utgör jordbrukarens  lön (Fig. 5a). Med en mer direkt handel mellan jordbrukaren och kon-sumenten, t.ex. genom abonnemang på produkter, skulle avräkningspriset kunna fördubblas, samtidigt som konsumentens pris minskas till hälften. Även om detta arrangemang skulle öka jordbrukarens kostnader, betyder det ändå en avsevärt ökad lön för jordbrukaren, upp till en tiodubbling, (Fig. 5b), samtidigt som konsumentens utgifter för maten minskar avsevärt. (I exemplet antas de minska till hälften, men detta är sannolikt orealistiskt, eftersom alla produkter vi är vana att äta inte kan produceras på jordbruk i Sverige. Anta emellertid att jordbruket skulle kunna diversifieras så att det skulle kunna producera 80% av matvarorna. Vinsten för konsumentfamiljen skulle då vara c:a 25 000 kr/år.) 

 

Fig. 5. En direkt handel, t.ex. genom någon form av abonnemang på mat, kan ge avsevärda vinster för både producent och konsument jämfört med dagens situation. 
Ett arrangemang av ovan nämnda typ skulle inte bara öka återvinningen av växtnäringsämnen och öka jordbrukarens lön. Påverkan på infrastrukturberoendet och energianvändningen skulle också bli högst avsevärd. I fig. 3 anges sparpotentialerna för ett hushålls olika typer av energianvändning. Medan husets och bilens energianvändning antas kunna minskas med 6 000-8 000 kWh per år och familj, beroende på vilken typ av hus eller bil som väljs, är sparpotentialen i mathanteringen avsevärt större, på grund av den stora energianvändningen i mellanledet. För att framställa föda (bestående av 70% vegetabilier och 30% animalier) för en persons årsbehov krävs omkring 900 kWh i ett konventionellt jordbruk (Folke & Kautsky, 1992). Anta att ytterligare 1 100 kWh används för lokal hantering, lagring etc. Energiinsatsen blir då 2 000 kWh per person, eller omkring 8 000 kWh för en fyra personers familj, att jämföras med de omkring 40 000 kWh som i dag investeras. 
   

                                                                                                                                                          
   
En ökad integration mellan jordbruk och bebyggelse kombinerad med en medvetet uppbyggd flödesstruktur av å ena sidan matvaror, å andra sidan restprodukter, skulle således kunna: 

· Öka jordbrukarens lön till nivåer liknande eller t.o.m. högre än befolkningsgenomsnittet, och därmed öka yrkets attraktivitet. 

· Minska infrastrukturellt betingade sårbarheter för transporter och hantering av insatsvaror och produkter, och därmed också mot ökade energikostnader. 

· Eliminera risken för förluster av viktiga växtnäringsämnen. 

De ökade marginalerna ger jordbrukaren möjlighet att producera fler olika produkter än de absolut mest lönsamma. Detta skulle diversifiera jordbruket, vilket också skulle svar mot ett konsumentbehov av ett större antal produkter. Fler djur- och växtslag innebär ett minskat behov av stora brukningsytor, vilket kan göra att de kringliggande ekosystemens tjänster i form av predatorer och förmåga att fånga upp läckage av växtnäringsämnen. 

Mesoskala 

Många av de problem i samband med matförsörjningen som sammanfattades i det första avsnittet skulle således kunna lösas genom en närmare samverkan mellan jordbruksenheterna och närbelägna bosättningar. Sannolikt skulle detta också medföra psykologiska förbättringar i och med att konsumenten vet varifrån maten kommer och vem som gör den, och jordbrukaren känner dem som skall ha hans produkter. 

En grupp på c:a 200 personer skulle kunna få sin huvudsakliga försörjning från ett jordbruk på 40 -50 ha och ett tjugotal kor. Naturligtvis kan man mot en sådan idé invända att detta skulle innebära att befolkningsgruppen skulle bli ganska isolerad, att arbetsresorna skulle öka etc. Emellertid kan man naturligtvis tänka sig att flera bosättningar av denna typ ligger nära varandra. Fyra stycken intill varandra skulle innebära att antalet grannar inom en halv kilometers radie skulle öka till 800. Enligt gängse definitioner kan detta räknas som en liten tätort. 

Arbetsresorna skulle naturligtvis ändå bli omfattande. Emellertid visar det sig att en allt större del av yrkesverksamheten är av tjänstekaraktär, t.ex. undervisning, sjukvård, handel etc. Man kan alltså tänka sig att sådan verksamhet kan komma att bli knuten till de platser som bebos av människor, snarare än till någon speciell geografisk del (som älvmynningar etc.). Det är inte heller omöjligt att tänka sig att grupper av det tidigare nämnda slaget kan komma att sträcka sig över en stor del av det som nu benämns som jordbrukslandskap. Enhetligt utbyggt (om man bortser från att man måste väja för berg och sjöar o.dyl.) skulle detta innebära att man inom 3,5 km radie, vilket kan betraktas som rimligt cykelavstånd, har närmare 18 000 invånare. Detta torde kunna utgöra ett rimligt underlag, åtminstone för en vital tjänstesektor. 

   

                                                                                                                                                           
   
 

Fig. 6. Teoretiskt kan ett område där jordbruk och bosättning är integrerat bilda relativt täta bosättningsstrukturer.  

Makroskala 

En orsak till att vi har den typ av specialiserat jordbruk som i dag är det förhärskande, är den under de senaste decennierna alltmer tilltagande urbaniseringen. I dag bor 82% av befolkningen på 1,2% av landets yta (SCB 1993). 

En stad är emellertid en dynamisk företeelse. Nya hus byggs hela tiden, liksom gamla byggs om eller rivs. Efter omkring 50 år genomgår ett hus ofta en genomgripande förändring av denna typ. 

En möjlig utveckling av en tätortsbebyggelse för att möta den stora sårbarhetsrisk som nämndes i första delen skulle kunna vara att omdirigera ny- och ersättningsbebyggelsen i en stad till områden av den ovan nämnda typen. Härigenom skulle en successiv övergång till mindre riskutsatta strukturer kunna ske. Detta skulle visserligen vara den rakt motsatta trenden vi har haft de senaste seklet, `ruralisering' i stället för `urbanisering', men fördelarna för befolkningssäkerheten och miljön skulle vara mycket stora. 

Energiaspekten är också mycket väsentlig. Om man antar 5% årlig energikostnadsökning och de energiinsatser som i dag krävs för matens hantering och distribution, kommer efter femtio år av 

   

                                                                                                                                                             
   
denna utveckling energikostnaderna för en person som lever i ett `ruraliserat' område att bli 40 000 kr lägre än motsvarande i ett urbaniserat område. För en svensk normalkommun, med 35 000 invånare, rör det sig om två miljarder kronor per år. 

Sammanfattning 

Utvecklingen mot en industrialisering av det svenska (och för övrigt de flesta västerländska) jordbruket har lett till en ökad sårbarhet, både genom det ökade beroendet av en infrastruktur och genom det ökade energiberoendet. 

Många av de problem som är förenade med detta skulle kunna lösas genom en ökad integrering mellan jordbruk och bosättning. Detta skulle inte bara kunna leda till en minska sårbarhet och ett minskat energiberoende, utan även till miljömässiga och psykologiska fördelar. 

Referenser 

Booz, A. (1976): Energy use in the food system Federal Energy Administration Washington DC 041-018-00109-3 

Brink, N., A. Gustavsson & G. Persson. 1979. Förluster av kväve, fosfor och kalium från åker. SLU publ. 181:4. Ekohydrologi 4. Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala. 

Cleveland, C.J., 1991. Natural Resource Scarcity And Economic Growth Revisited: Economic And Biophysical Perspectives. In: R. Costanza (Editor), Ecological Economics: The Science And Management Of Sustainability. Columbia University Press, New York, Oxford, pp. 289-318 

DOE - US Department of Energy. 1993. International Energy Outlook 0484(93). 

FAO (1977): The State of Food and Agriculture 1976 

Folke C. and Kautsky N., 1992. Aquaculture with its Environment; Prospects for Sustainability. Ocean and Coastal Management 17: 5-24 

Granstedt, A. and L. Westberg, 1993. Flöden av växtnäring i jordbruk och samhälle. SLU Info 1993:416 

Günther, F., 1994a. Phosphorus Flux and Societal Structure: PM for the Habitat II Conference. Written by request from the Swedish EPA, June 1994 

Günther, F., 1994b. Cost Relations in Different Nutrient Retention Strategies. Submitted to Waste Man. and Res. Denmark 

Günther, F., 1995. Hampererd Effluent Accumulation Processes: Phosphorus Management and Societal Structure. Submitted to Ecological Economics, Elsevier, Amsterdam 

Hall,C.A.S., C.J.Cleveland & R.Kaufmann (1986): Energy and Resource Quality W-I N.Y. 

Leach,G. (1976): Energy and food production IPC Scientific and Technical Press, GB 

Olsson, P. (1976): Energianvändning i livsmedelsproduktionen SIK rapport 425 / STU rapport 69:1978 

SCB, 1993. Naturmiljön i siffror.Statistiska Centralbyrån. Stockholm 

SCB, 1994. Jordbruksstatistisk årsbok 1994. Statistiska Centralbyrån; Stockholm 

Smil, V., 1990. Nitrogen and Phosphorus. In: Turner, B. L. (Edidor), The Earth as Transformed by Human Action. Cambridge University Press, pp 423 - 436.