Växtnäringsämnen

För att växter skall kunna ta upp växtnäringsämnen krävs en kvot mellan kväve och fosformängderna (N/P-kvoten) som ligger omkring 7-10. Är kvoten för låg kan inte växterna ta upp fosfor — systemet blir kvävebegränsat. Fosfor anrikas då i systemet och läcker så småningom ut, vilket gör att reduktionen av fosfor blir otillfredsställande.

Detta är särskilt viktigt vad gäller rotzoner som skall ta bort stora mängder växtnäringsämnen, t.ex. BDT-vatten blandat med urin och fekalier. Eftersom kväve har en gasfas försvinner detta hela tiden ur systemet vid vattnets passage, och N/P-kvoten sjunker. Detta innebär att man kan vänta sig att en normal anlagd våtmark har en relativt blygsam förmåga att reducera fosfor, särskilt efter en tids användning.
Våtparken har två fördelar i detta fall. Dels är belastningen mycket lägre än en normal anlagd våtmark som används för vattenrening, dels planteras kvävefixerande växter (t.ex. alar) in i strandzonerna. Dessa kan ta ned kväve från luften och på så sätt höja N/P-kvoten, varför de kan ta upp fosfor på ett effektivare sätt.

Låga halter av växtnäringsämnen som ett normaltillstånd gör att ekosystemet anpassar sig till att ta upp växtnäringsämnen effektivare (jämför t.ex. en äng). Den tredelade strukturen i anläggningen avser att just åstadkomma detta. De olika zonerna blir på så sätt anpassade till (relativt) höga, intermediära och låga halter av växtnäringsämnen. Tillfälliga förändringar uppåt eller nedåt buffras ut och påverkar således inte den totala reningsförmågan.

  Intressant är att att N/P-kvoten är omkring 1.
Detta gör det särskilt viktigt med de kvävefixeradende växterna, för att möjliggöra en hög fosforreduktion.

De relativt höga kvävevärdena i Damm 3 beror antagligen på läckage från jorden runtomkring. Här växte också en hel del Cladophora (Grönslick) på hösten, medan denna alg var frånvarande i Damm 2, som ligger tidigare i vattenflödet.