Våtparken

Kväve/fosforkvot

Holon ekosystem
Den här sidan uppdaterades senast:
2013-01-06

För att växter skall kunna ta upp växtnäringsämnen krävs en kvot mellan kväve och fosformängderna (N/P-kvoten) som ligger omkring 7-10.
Är kvoten för låg kan inte växterna ta upp fosfor — systemet blir kvävebegränsat. Fosfor anrikas då i systemet och läcker så småningom ut, vilket gör att reduktionen av fosfor blir otillfredsställande.
(Detta är inte så konstigt egentligen: När man tillverkar bilar behöver man ungefär fyra gånger så mycket hjul som rattar -- hjul/rattkvoten är 4. Det blir inte fler bilar än vad den mängd man har minst av räcker till!)

Detta är särskilt viktigt vad gäller rotzoner som skall ta bort stora mängder växtnäringsämnen, t.ex. BDT-vatten blandat med urin och fekalier. Eftersom kväve har en gasfas försvinner detta hela tiden ur systemet vid vattnets passage, sjunker N/P-kvoten hela tiden vid vattnets passage. Detta innebär att man kan vänta sig att en normal våtmark har en relativt blygsam förmåga att reducera fosfor, särskilt efter en tids användning.

Våtparken har två fördelar i detta fall. Dels är belastningen mycket lägre än en normal våtmark som används för vattenrening, dels planteras kvävefixerande växter (t.ex. alar) in i strandzonerna. Dessa kan ta ned kväve från luften och på så sätt höja N/P-kvoten, varför de kan ta upp fosfor på ett effektivare sätt.

Låga halter av växtnäringsämnen som ett normaltillstånd gör att ekosystemet anpassar sig till att ta upp växtnäringsämnen effektivare (jämför t.ex. en äng). Den tredelade strukturen i anläggningen avser att just åstadkomma detta. De olika zonerna blir på så sätt anpassade till (relativt) höga, intermediära och låga halter av växtnäringsämnen. Tillfälliga förändringar uppåt eller nedåt buffras ut och påverkar således inte den totala reningsförmågan.